Befinner mig i en bubbla av stillhet

Mitt huvud är fyllt med en tjock och seg dimma. Det tar på krafterna att bråka och försöka förklara saker för en som inte lyssnar,  och vrider och vänder på allt man säger så det i slutändan blir riktat på ett dåligt sätt.
Har inte släppt på alla känslor heller som brukar välla ut efter såna här energikrävande bråk. Men kommer nog inte kunna hålla inne allt när jag ska sova och slappnar av.
Vill egentligen inget hellre än att prata med dig och berätta allt om samtalet med mamma men jag kommer börja gråta. Och du behöver inte höra på det när du gör något roligt, har sällskap och  inte är nykter.  Får en känsla av att du skulle lyssna halv hjärtat och det skulle bara göra mig mer upprörd. 
Jag vill känna mig älskad.....

frågor gör mig osäker

Vart kommer jag vara om ett år från nu? Vem kommer jag vara?
Jag vill faktiskt inte fundera på det, det eller andra allvarliga saker. Det gör mig bara orolig. Jag är för flum för att räknas som en vuxen människa, jag vill bara kunna njuta av nuet och ta resten senare. Är det fel av mig att inte vilja möta mitt öde, utan låta det göra sin egen resa?
Samma sak med dig, jag gillar dig så mycket. Men ibland när du ställer frågor om oss eller ja mig, blir jag typ konfunderad och osäker på allt. Vet inte riktigt varför jag reagerar så som jag gör men jag vet inte alls vad jag ska svara, och det är så sjukt. Speciellt när det är en fråga som jag egentligen borde kunna svara på utan problem. Jag vill bara ge dig all min kärlek för att sen vara så nära dig som möjligt och bara vara, få känna mig värdefull.
Jag tror jag är rädd för att du ska tröttna på mig, att jag en dag inte ska vara tillräckligt för dig, att jag inte kommer duga så som jag är. För jag har blivit så vardaglig och tråkig. Jag gillar dig för mycket, jag tycker om att vara speciell för dig. Och jag vill inte att det ska försvinna...... jag skulle bli så ledsen.
Hur förklarar man allt det här för någon egentligen? Jag skulle bara vilja måla ner hela min själ och tankar på ett papper och ge det till dig och sen ge det till dig och säga, såhär får du mig att känna och såhär tycker jag. Och så skulle du förstå allt det genom att kolla på pappret. Men det funkar inte så.... Tar jag mig tid och förklarar det kommer det inte flyta på så som jag vill, jag kommer haka upp mig på vissa saker, och behöva tid att formulera mig och så.
Varför är det så, att jag när jag är som lyckligast inte kan låta bli att gråta. Det är som att lyckan är för stor för att få rum i min kropp och att den sipprar ur mig som salta små droppar. Just nu känns det som den reaktionen skulle kunna infinna sig på nyår, för då kommer du vara hos mig och jag kommer befinna mig vid en massa lyckliga människor.

Älskade snögubbar

Jag får inte nog, jag vill bara göra fler och fler snögubbar och snö lyktor. Det är något lugnande med att göra dem, så fridfullt och roligt samtidigt. Det är sådär skönt ute, inte kallt och inte för varmt, precis så att man trivs ute, så jag skulle kunna vara ute i evigheter.

Men, snart kanske det blir snöbolls krig. Satt och små skojade med Robin och Simon på facebook, men trodde inte de skulle komma hit. Men nu verkar det som de kommer hit. Hoppas på att det blir kul, ska fan snö mula Robin. Det var så länge sen jag fick busa och små bråka ute i snön, så ska allt passa på. Skulle vara rikgit roligt om vi fyllde min grannes hela trädgård med snögubbar också, ska ta upp förslaget och hoppas på en positiv reaktion.

Hahaha och nu blir jag alldeles hyper också. Det är inte så att jag brukar umgås med dessa människor så jag bli ju lite nervös. Men ändå, Robin är schysst, utmärkt att bada med. Det gjorde jag alltid förut om sommrarna, nere vid min favorit badplats. Det bor inte så mycket folk runt omkring så blev att man badade ihop. Men i somras missade vi varandra, såg honom aldrig där när jag var där, men jobbade en hel del. Så vi får ta igen det nu istället.

Hoppas det kommer, det skulle göra min lördag lite roligare och mer värd att minnas.

starka känslor för en jag knappt känner

Så fruktansvärt ledsen jag blev när jag läste en text som min handledare Peter hade skrivit om sin pappa. Det var så vackert skrivet men sorgligt. Jag har träffat hans pappa ett få tal gånger när jag haft praktik, men han är den jag sett upp till mest. Han är en extremt skicklig murare och vet det mesta.

Han fick min respekt de fem första minuterna jag träffade honom. Jag hade praktik med på Torpa och hade praktik med Peter. Vi höll på att mura en skorsten, vilket var oerhört roligt och de två jobbigaste praktik veckorna jag någonsin haft. I alla fall så dök Hasse (Peters pappa) upp. Och Peter frågade om det såg bra ut. Jag förstod då direkt att Hasses åsikt var väldigt värdefull. Vi fick såklart godkänt och jag såg hur stolt Peter vart. Sen frågade han mig hur det var att vara på praktik men just då var jag väldigt blyg så jag framstod nog inte som den mest sociala människan.

Ungefär 8 månader senare träffar jag honom igen. På min nya praktik swärds. Jonathan som var min handledare på det företaget, hade fått i uppgift att putsa en leka vägg, men han håller mest på i badrum och hade aldrig putsat förut. Och jag var inte riktigt säker på ämnet för att säga hur vi skulle göra. Så han sa att han skulle ringa Hasse. Hade då inte en tanke på att det skulle vara just den Hasse. Men det var det, tydligen brukade han jobba där eller något. Han hjälpe i alla fall dem i mellan åt.

Så det slutade med att jag och Tommy (en annan praktikant) blev av släppta ute där vi skulle vara och en dryg halvtimme senare dök Hasse upp. Två dagar var vi med honom. Han kände igen mig oxh jag honom. Så på rasterna prata vi en hel del om allt möjligt. Vi kom in på det känsliga ämnet om hans cancer på grund av han som bodde i huset vi jobbade på. Han var för övrigt jätte trevlig, har dock glömt hans namn. Men han var lite orolig för Hasse och ah frågade honom på ett artigt sätt. Så satt och lyssnade på samtalet.

Hasse har kämpat så mot denna förbannade sjukdom. Enligt en läkare skulle han varit död för ett halvår sen. Han sa det till Hasse, som då förberedde sig med att göra sig av med saker och skriva testamente och sånt.  Men det gjorde han inte och han har kämpat. Har följt Peters små notiser om hans pappa som dyker upp emellanåt på facebook. I två år har han haft cancer.

Som sagt egentligen känner jag inte Hasse, har bara träffat honom dessa fåtal gånger. Ändå kunde jag inte hålla inne känslorna som svallade över. Läste Peters fina inlägg och började typ skratta lite, av chock, sen började ögonen tåras och jag sa högt att jag kommer börja gråta. Satt i ett klassrum då, dock hade vi precis slutat så vi var bara fyra personer kvar. Sara uppfattade min reaktion som om det hade hänt något hysteriskt roligt. Jag började ju skratta först. Men då hon frågade så, insåg jag hur fruktansvärt sorgligt det faktiskt var och strax därefter rann tårarna fritt nedför mina kinder. Kunde inte riktigt stoppa dem heller. Varken när Fhelicia kramade om mig eller när jag gick fram till läraren Markus för att lämna in boken. (Kursen tog slut idag, var på sista lektionen). Men det var ingen hysterisk gråt, utan bara stilla och o stopp bar.

Tyvärr kan inte Hasse kämpa längre cancern har växt extremt fort trots cellgifterna. Han har avbrutit sista behandlingen, och nu går det inte att göra mer. Det är så sorgligt och fruktansvärt. Varför måste denna jävla sjukdom finnas för?!?!!! Stackars Peter och hans syskon. Hur klarar man av det sånt där.

Min förebild

Min kära bror är hemma igen. Så länge sen, men ändå inte.  Det är i alla fall det bästa som hänt den här veckan. Han var så snäll så han hjälpte mig att plugga igår fast sen retade han mig för att jag "typ" läspar.....
Men ändå,  han är min förebild,  jag ser upp till honom. Jag kommer aldrig bli som honom,  vi är allt för olika personer men det hindrar mig inte från att beundra det han gjort och hans liv just nu. Han har ett oerhört bra jobb,  en söt tjej som han ska gifta sig med i sommar och han är ruskigt lugn av sig.
Det finns ingen som kan förklara saker som honom, spelar egentligen ingen roll vad det gäller,  det gör honom till en utmärkt person att plugga med. Men man måste ta en paus emellanåt,  den startas då man får ett finger i sidan och ett flin när man rycker undan.
Ingen kan kittla mig på det sättet så jag knappt kan andas emellan skrattet och tjuten.  Åh det är det bästa som finns att busa med honom. Så fruktansvärt kul,  speciellt när han är lika,  och om inte mer kittlig än mig i sidan. 
Tyvärr åker de hem i morgon,  så trots tröttheten ville jag inte gå och lägga mig. Jag vill bara sitta där i deras sällskap, men efter två nätter men lite sömn så klarar man inte av att vara en normal social människa.  Gav in till tröttheten och kröp ner i sängen. Nu ska jag sova för nu är jag inte alls lika hyper som förut. 

En lång resa

Och nu fylls man av en skum känsla av övergivenhet. Det enda jag kan tänka på nu är hur mysigt det är att ligga bredvid dig. Varför måste jag bo så långt bort för.... just nu hade det varit perfekt att bo i Borlänge. 
Denna tågresa kommer vara så fruktansvärt lång om jag inte lyckas somna. Har ju lyckats dra på mig en urinvägsinfektion idag. Så sitter och kniper för fullt fast jag egentligen inte är kissnödig.  Kan ju inte sitta på tågets toalett hela resan.
Nä nu ska jag bara tänka på hur det känns när du ligger bredvid mig. Och försöka slappna av på det sättet,  eftersom jag alltid känner mig så lugn och omtyckt när vi ligger och myser. 

Du är äldre

Hur ska jag kunna slappna nu,  när du säger sådär till mig. Då måste jag ju ständigt vara på min vakt. Det är inte därför jag går ut,  jag går ut för att ha kul och bara vara. Inte för att hålla reda på någon annan. Du är äldre än mig borde du inte kunna sköta dig själv och ta hand om dig på ett moget sätt. Du är för fan 7 år äldre än mig. Jag borde vara den som rumlar runt och flummar bort mig. Varför ska jag alltid vara den vuxna och hålla reda på tider och folk,  när är det min tur att bara bli full och ha roligt. Tydligen aldrig...... nu kommer jag ju vara som en galning och titta oroligt efter dig varje sekund och när jag inte ser dig så kommer jag bli så stressad.......
Varför ska jag alltid ge löften och ingen annan?!

Duktig elev blev en skolkare. ...

Vad händer med mig. Förut var jag jämt så duktig och så i skolan. Och nu. ...... nu ljuger jag rakt upp i ansiktet på min lärare och skolkar på en 2 1/2 timmes lektion. Utan att riktigt bry mig om vad jag missar.  Skärpning!!!!
Men jag vill inte sitta i Hallsberg till klockan 17,  jag vill vara hemma hos dig då.
Men såhär får jag inte göra igen!!!!

Bitterfittan själv

Det här är så skönt, här kan jag bara skrika ut all min fucking jävla ilska! Ingen bryr sig och ingen behöver lyssna på det heller. Jag är så satans jävla bitter nu så det är sjukt, jag som var så glad förut, och nu bara BAAAAAAAAM in your face lycka! Här kommer världens jobbigaste humör.
Det som är mest störande är att jag inte ens vet om varför jag är såhär irriterad, arg som jag är. Utan jag är det och blir irriterad på allt och inget, inklusive mig själv. Sen blir det som en jäkla cirkel, irritation leder bara till värre irritation. Det kommer förmodligen sluta som en jävla kollaps med tårar och hela baletten.
Det är något, som ligger och gnager fast vad det är vet jag inte riktigt men något är det och jag måste ta i tu med det på något sätt. Fast inte just nu, nu ska jag bara vara en bitterfitta som lever ut sina känslor..........

Nä sova är vad som behövs på detta humör, så kan man hoppas att man vaknar med ett glatt humör. Och kanske lite kärlek på det. Skickar kanske ett sms och ber om ursäkt, jag måste ha betett mig som en barnrumpa i telefonen. Kanske för att jag är det...... Nej det där går vi in på en annan dag för nu blir jag bara ledsen över mina egna tankar, på hur jag är och om jag duger.

Vinter kaos och en knökad buss.....

Så vad gör man,  inte ett skit.  Sitter fast i ett vinter kaos,  på en fullproppad buss och det verkar inte som vi kommer åka iväg på ett tag heller.
Smart som jag är så ligger min religion bok antingen hemma eller i skåpen i skolan. Det hade ju varit perfekt att sitta och läsa det nu,  finns liksom inte så mycket att göra när vi har hamnat på ett ställe där täckningen är usel,  annars hade jag kunnat kolla på How I Meet Your Mother. 
Men på något sätt så stör det mig inte att vi är fast där vi är,  det kunde ha varit värre liksom,  vi har en varm buss att sitta i, det har slutat snöa och jag är glad. 
Sitter och tänker på hur underbar helgen kan tänkas bli. Fredagen kommer vara lång men förmodligen riktigt roligt. Synd bara att vi bor så långt i från varandra,  för jag känner ju liksom inte folket som vi kommer gå ut på krogen med. Det är ju roligare om man känner folket liksom,  som när jag var ut med Sosso och träffade på Sara.  Så galet roligt!
Fast nu är det dags att förberedda sig på att vara trevlig,  öppen och social. Och le glöm för faaan inte leendet. Nej då jag ler nästan alltid,  och kan inte låta bli om jag hör eller ser något gulligt eller roligt.
Så länge som jag har dig i närheten är det lugnt,  du lockar ofta fram leenden och får mig att känna mig bekväm. 

Lugna melodier och känslor som skrivs ner.

Jag borde skriva mer, här. Har faktiskt ramlat tillbaka i min gamla blogg lite granna. Det är så mysigt att läsa de gamla inläggen och jag vill skriva så som jag gjorde förut, då jag nästan skrev varje dag. Har försökt skriva för hand men det tar så lång tid, lite för otålig på att få ut orden. Men har precis ägnat 20 minuter på att läsa igenom alla inlägg här, och jag håller en högre klass här än på den gamla bloggen. Det är skrivet på en snyggare sätt. Så tänkte skriva det jag skrev för hand i går kväll. Egentligen är det till en kille som redan tidigt satte igång mina känslor och nu går det inte ens att förklara hur jag gillar honom. Men jag är ju lite blyg av mig, och ingen läser detta i alla fall så här är det fritt fram att skriva ut mina små kanske lite konstiga känslor och tankar.

"Levande.....det är vad du får mig att känna. 

Ditt sätt att retas kan störa mig, göra mig generad, eller få mig att le men jag vet att det bara är skämt och att du inte menar något illa med det du säger. Men ibland gör du mig osäker, då du trycker på de ställena jag är allt ifrån osäker på till då jag blir så här osäker så jag bara känner mig ung och dum, det gör mig lite smått stressad och hjärnan går på¨högvarv utan att komma fram till något.

 Fast egentligen spelar detta inte större roll då du alltid på något sätt får mig att känna mig trygg och att jag är välkommen in i din famn, vare sig om jag är glad eller ledsen. Och bara jag är nära dig, i din närvaro så känner jag mig trygg, för jag vet att du finns där alldeles nära om det skulle vara något. 

Ibland kan jag inte låta bli att fundera på om du känner samma sak som jag, på det sättet. Emellanåt så behöver jag inte fundera så länge, för ibland (väldigt sällan) så ler du på ett visst sätt, det går inte riktigt att beskriva hur du ler men när du väl låter det smyga sig in på dina läppar blir jag alltid lika glad inombords och nyfiken. 

Nyfiken på vad som får dig att le på det sättet, och om jag möjligtvis kan ha lockat fram det. Fast egentligen har jag ingen aning om  vad det leendet betyder, men vackert är det. Och nästa gång jag ser det ska jag fråga vad du tänker på."

De sista meningarna skrev jag ner idag, efter att jag hade flummat klart på mitt rum, så la jag mig ner på sängen och lyssnade på halleluja, som jag hade satt på repeat. Och när jag låg där och skrev så kände jag mig så lugn, och just då skulle jag bara vilja ha honom bredvid mig, så han kunde få läsa det jag skrev, för just då kändes det så perfekt. Jag ville helt enkelt att han skulle läsa det. Men nu är jag för blyg för att skicka iväg det, jag vet att det kan poppa upp frågor i hans huvud, och jag vill inte det. Jag vill bara att han får se hur jag känner och tar till sig det, inte ifråga sätter det. 

Från barn till vuxen, en 18 års dag

Nu är jag vuxen, enligt mitt person nummer. Men jag känner mig inte mer vuxen än vad jag gjorde för typ 3 dagar sen. Inte för att jag klagar, jag har haft en underbar dag. Visserligen har jag jobbat, men har blivit uppvaktad och gratulerad ändå. Tårta har jag också ätit. Jag vet inte men ett ögonblick från dagen har ettsat sig fast i mitt minne. 

Det var när alla hade samlats i köket i morse, och när jag kom tillbaka efter att ha hämtat någon så sjöng de för mig. Ja de hann inte med mig på sängen, hade ställt klockan på alarm och gick upp som vanligt. Men i alla fall, det var när de sjungit klart och alla log och jag fick en underbart vacker liten bukett. Ljust rosa små rosor, typ på kvist, och en stor rosa sak som liknar en prästkrage. Just då när jag såg på dem, den där rosa färgen som lyste så mot vårat blå kök så var jag jätte lycklig. Har aldrig varit så glad för en sån liten gest, en bukett. 

Nu är det 20 minuter kvar, sen slutar min speciella dag. Nåja, Grattis på födelsedag Tina (ja jag är så fjompig och grattar mig själv)

För tillfället är det värt ännu en chans

Jag var så säker på att jag var meningslös, jag var besviken och nere över den upptäckten. Jag höll mig borta, ett tag i alla fall. Sen gör du en spricka i min nya tro om mig, du släpper in lite hopp. Jag vill så gärna stänga det ute men kan inte låta bli att släppa in det, för jag trivs i ljuset, värmen och glädjen.

Jag hinner inte riktigt resa murarna innan du kliver fram och raserar dom. Jag står där och ser det rasa med ett leende på läpparna, alltså är jag redo för en chans till. Vill jag verkligen gå igenom detta? För tillfället finns det inga tvivel, men jag vet att de kommer krypa fram. Men den dagen, den sorgen, just nu vill jag bara njuta en kort stund. Hur idiotiskt det än kan tänkas vara.

Men jag ska inte hoppas på för mycket, ska försöka ligga lågt. Vi får väl se hur det blir framöver... Men jag faller för dig det gör jag, och en dag kommer jag slå i marken med en enorm besvikelse antar jag.....

AM eller PM

Jag tror nog aldrig jag lär mig skillnaden. Eller jo skillnaden vet jag mycket väl om men att hålla isär dom och komma på vilken som är vilken är en helt annan femma. Så varje gång en bekant från USA skriver till mig och kommenterar tiden, så sitter jag alltid och suckar och tänker som en galning för att komma på om han menar förmiddag eller eftermiddag. Så det slutar för det mesta med att jag googlar det....

Så AM är från midnatt till middag. (7.00)

Och PM från middag till midnatt. (19.00)

En repris fast lite mer sansat detta år

Hur kommer det sig att jag alltid hamnar uppe hos en gammal kompis runt denna tid på året, för övrigt har vi ju i stort sett aldrig kontakt men när det är mötet med grannarna eller vad man nu ska kalla det, så träffas vi och det vart en repris i år, nästan i alla fall. 

Så idag har jag med andra ord badat och åkt vatten ring, och det är sjukt kul även om vädret kanske inte är det bästa. En sak som också har ändrats gällande detta besök är den här energin som sprakat emellan oss två, kanske är det för att vi båda är upptagna på varsitt håll men det var liksom lugnt och bara behagligt att umgås.

Och nu sitter jag och kokar av vad ska man säga, irritation/avundsjuka. Fast jag behöver ju inte vara avundsjuk, har ju redan kommit på vad du är för sort person, men bilden fick mig att känna mig ännu mer o betydelsefull. 

Men får glädja mig åt att jag fått ett smeknamn av en väldigt fin person istället. Jag har typ aldrig haft ett smeknamn, kan ju bero på att jag har sånt simpelt namn så man knappast behöver ge mig ett smeknamn men ändå, nu har jag ett. 

Naiv och döv inför min egen intution

Jag har insett att jag varit ganska naiv som liksom trott att det skulle bli något emellan oss. Jag har hoppats och funderat men någonstans inom mig har ett korn av oro vuxit sig fram. Mitt hjärta har struntat totalt i signalerna du på ett sett förmedlat till min hjärna.
Det var tack vare min syster som fick mig att faktiskt insåg att jag kanske skulle lyssna på den har känslan och hjärnan. Är det den kvinnliga intutionen kanske?
Det känns lite som tiden står stilla, och någon slagit mig hårt i magen. Just nu går jag på tomgång, eller ja jag gjorde det tills jag samlade ihop energin och bestämde mig för att göra något vettigt. Så det vart att övnings köra, helt perfekt då man inte kan ägna en tanke åt något annat. Första gången på ett ganska bra tag som jag helt släppte tankarna på dig.
Och nu ska jag snart träffa en mycket vänlig vän.

Danmarks sötaste pojke

Som rubriken lyder så har jag träffat denna pojke, en ung liten sak som säkert inte var äldre än tio. Det var kanske det där busiga med att gå fram till fönstret och kolla lite på korten som sitter neder till innan han kollade upp på mig och log. Jag kände mig lite små pervers när jag bara ville gå fram och säga att han var hur gullig som helst, men jag kan inte danska så jag lät bli. Sen traskade hans familj iväg runt sjön, och jag återgick till min bok. Senare sprang han sen tillbaka till min kiosk, när hans familj hoppat in i bilen beredda på att åka, och plockade fram tre vykort. Vi kommunicerade via leenden, och med ett "tack" och "varsågod". Sen klev han ut med ett leende och vinkade glatt adjö. 

Sen flöt dagen vidare i normal fart, med en hel del byggande av kaffe och spänningen i Änglar och Demoner. Och dagen i kiosken var med andra ord riktigt trevlig till skillnad från dagen innan.

 

Ett opostat brev till dig

Jag lovade mig själv att inte vara en efterhängsen person, och ändå känns det precis som jag har blivit det. Får typ aldrig svar på mina sms och jag känner mig ung, dum och barnslig i jämförelse med dig. Du gör mig osäker, jag vet inte alls vad du tycker om mig.....Jag gav mig själv löftet att inte kontakta dig på ett tag men känns som jag kommer få problem, det kliade i fingrarna att skriva till dig när du loggade in på msn i kväll.

Men eftersom jag ska försöka hålla det så får jag låtsas att jag skriver allt detta här och nu till dig. Du är ny, spännande och helt olik alla andra människor jag känner och umgås med. Du verkar så medveten om ditt liv och du har en enorm sällskapskrets. Jag å andra sidan är en lantis, jag lever inte mitt liv efter mål jag bara är och flyter mest runt, och min krets av vänner är inte alls som din, jag är mer av en ensam varg. Och eftersom vi ändå typ är totala motsatser av varandra så förstår jag att det skulle vara ett under om du ville ha mig.

Men långt inom mig vill jag ha dig, fast jag känner dig knappt. Hur lär man känna nya människor? För jag måste ju lära känna dig och du mig innan vi tumlar in i något som ska kunna kallas ett förhållande. Även fast jag för tillfället tro starkt på att det kommer inte bli så. I alla fall hur kan jag lära känna dig, vad ska jag säga och vad ska jag fråga. Känns aldrig som jag hinner lära känna dig när vi ses. Jag är nervös, alltid nervös. Vad vill du egentligen ha ut av mig? Är jag bara någon leksak du kan leka med ett tag för att sen dumpa mig rätt ner på gatan för att du tröttnat? Jag är förvirrad.....

Kär? Nej, kanske, förmodligen..... *suck*

Velar fram och tillbaka med allt

En mysig midsommar afton och en galet fullspäckad festival vecka på peace and love, och nu, ja nu är det dags att infinna sig i vardagen. Men det är inte så lätt, jag känner mig frustrerad och det hjälper inte att jag blir ännu mer irriterad på att jag inte riktigt kan komma underfund med varför mitt humör slingrar sig sin en orm.

Ena sekunden är jag hur glad som helst och nästa känner jag bara för att gråta. Så typiskt mig att vela på det där sättet. Ena stunden vill jag bli älskad andra vill jag bara vara ifred. Ena stunden är jag fast besluten för att försöka sätta igång med körkortet och andra så blir jag bara skräckslagen av tanken och puttar undan det. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara bestämma mig och hålla fast vid det........

En vacker tjärn i ett härjande oväder

Ja jag glider igenom dagarna sittandes i en kiosk med ett ytterst fåtal besökare. Jag är inte sådär oerhört social av mig, i alla fall inte i skolan bland klasskamraterna, orden liksom fastnar i halsen om det nu är några på väg upp och ut genom min mun. För oftast har jag inget att säga eller att tillägga på de bisarra konversationerna. Jag ler när jag tycker det är roligt och vänder mig till mina egna tankarna när ämnet inte intresserar mig. Vilket det för det mesta inte gör.
Dock märker jag hur orden flödar ur min mun så fort det dyker upp en levande själ i urskogen. I alla fall om de är svenskar, blir lite mer tafatt då jag måste börja snacka på engelska.

Men några tappra själar har trotsat det dåliga vädret som härjar där jag bor, och åker upp för att vandra längs med eller runt den lilla tjärn som kiosken ligger vid. Dock försvann alla och lämnade mig kvar när åskan rullade fram över himlen igår. Jag har ingenting emot att det åskar så länge som det är långt bort, men kommer den nära så trivs jag inte riktigt. Men det var bara att bita ihop och höja volymen på radion.
Idag har det dock bara regnat, på det sättet att himlen på några få sekunder bestämt sig för att släppa ner tusentals enorma droppar på några minuter.

Dagens fördriv i kiosken har dock varit att sitta med näsan i en bok skriven av Sheila O'Flanagan, jag gillar verkligen hur hon skriver och är ägare till tre av hennes böcker. Och fler lär det bli....

Ett lopp utan mål är väl ganska meningslöst, hur är det med ett liv utan mål?

Kollade runt på några andra blogspots tidigare idag, och börjar tycka att min känns ganska flumig egentligen. Andra skriver så snyggt och prydligt, och inläggen följer typ en röd tråd som en av mina lärare skulle ha sagt. Medans jag bara skriver om saker som egentligen inte intresserar någon annan. Men men, kan inte ge upp såhär fort heller.....

En annan sak som satte mig på kanten av ett stup var frågan, Vad har du för mål? Alltså det man vill uppnå i livet, och saker man vill göra och klara av innan man dör. Jag vart ganska ställd och började fundera lite smått men det fanns bara en grå dimma i min framtid. Lever jag ett meningslöst liv om jag inte har några mål att kämpa för? Är det meningen att man ska sätta upp mål.... Som jag då som inte har några kände mig väldigt dum när jag inte kunde besvara frågan. Men ändå, jag är nöjd då jag är glad och nöjer mig att leva en dag i taget, dock kan jag planera saker jag ska eller måste göra framåt i tiden...

Frågan återstår dock, vad vill jag ha ut av mitt liv?
Lycka, glädje, ett jobb....

Kan man bli hög på glädje?

Fick frågan en gång, om jag gick på någonting..... Förmodligen hade jag världens största pupiller och ett jävla leende på läpparna och energi för sju stycken riktigt jobbiga styrkepass. Men nej jag håller inte på med sånt skit och jag hade inte druckit en droppe alkohol den kvällen. Istället hade jag dansat i ca 3 timmar och var alldeles galet glad över musiken som dånade. 

Jag har nog aldrig varit riktigt sådär as kalas, rusig, full, packad... whatever. Är känslan den samma som att vara alldeles jävla rusigt glad som man inte vet vart man ska ta vägen. Jag har varit så glad nu på kvällen. Det beror mest på att jag kanske kommer jag få spendera midsommarafton med en riktigt trevlig person. 

Förresten har jag nog aldrig varit så lycklig över att det har regnat som just idag när jag fick gå ut med min nya riktigt snygga regnjacka från MQ i totalt ös regn. 

Nu ska jag krypa ner i sängen och drömma om små grodor och en solig midsommar. Ursäkta mina hackiga osammanhängande texter men det blir så när jag låter mina tankar skrivas ner. 

Äntligen en natt med god sömn

Efter att ha varit sjuk ungefär en vecka och haft något så fruktansvärt ont i halsen. Sömnen blir helt rubbad för mig när jag är sjuk, vaknar typ varje timme, men inte inatt. Undra vad det berodde på.....
Kanske det var för att jag somnade med tankar om att jag låg bredvid en väldigt mysig människa, eller var det på grund av ett sms som önskade mig godnatt?
I alla fall så ligger jag bara för tillfället och njuter av värmen som har omringat mig i natt...
Så god morgon världen!

Mina känslor på din skärm

Ibland flyter orden fram genom huvudet och ut genom fingerspetsarna där de ligger på tangentbordet och väntar på order i från hjärnan. Eller den stora fett klumpen som befinner sig innanför vårt skallaben. Vilket som hjärna eller fettklump, den styr oss i alla fall. Minsta ryckning, blinkning andetag och tanke. 

Något jag ska försöka styra är att bara sätta ord på mina känslor och inte platser eller personer. Då jag lever som alla andra i en bergochdalbana som ska ta oss genom livet. Det oändliga ekorrhjulet. Inte för att jag tror att man lever i all evighet eller återföds efter döden men ändå. Vi går till skolan för att klara oss i arbetslivet, vi jobbar större delen av vårat liv, för att tjänapengar, dvs 2/3 av våran lön, för att kunna åka på semester en vecka. Så fort man kommer hem, då jobbar man och sparar pengar och ah.

Ibland känns livet bara så meningslöst, speciellt för mig när jag tänker sådär. Men samtidigt det är bättre att leva som människa än inget alls. Tänk att du aldrig någonsin skulle få finnas, du skulle inte vara någonting, inte en prick, en nyans eller ett mörker, bara ett enkelt inget. 

Så nu ska jag sluta skriva en massa strunt.