Från barn till vuxen, en 18 års dag

Nu är jag vuxen, enligt mitt person nummer. Men jag känner mig inte mer vuxen än vad jag gjorde för typ 3 dagar sen. Inte för att jag klagar, jag har haft en underbar dag. Visserligen har jag jobbat, men har blivit uppvaktad och gratulerad ändå. Tårta har jag också ätit. Jag vet inte men ett ögonblick från dagen har ettsat sig fast i mitt minne. 

Det var när alla hade samlats i köket i morse, och när jag kom tillbaka efter att ha hämtat någon så sjöng de för mig. Ja de hann inte med mig på sängen, hade ställt klockan på alarm och gick upp som vanligt. Men i alla fall, det var när de sjungit klart och alla log och jag fick en underbart vacker liten bukett. Ljust rosa små rosor, typ på kvist, och en stor rosa sak som liknar en prästkrage. Just då när jag såg på dem, den där rosa färgen som lyste så mot vårat blå kök så var jag jätte lycklig. Har aldrig varit så glad för en sån liten gest, en bukett. 

Nu är det 20 minuter kvar, sen slutar min speciella dag. Nåja, Grattis på födelsedag Tina (ja jag är så fjompig och grattar mig själv)

För tillfället är det värt ännu en chans

Jag var så säker på att jag var meningslös, jag var besviken och nere över den upptäckten. Jag höll mig borta, ett tag i alla fall. Sen gör du en spricka i min nya tro om mig, du släpper in lite hopp. Jag vill så gärna stänga det ute men kan inte låta bli att släppa in det, för jag trivs i ljuset, värmen och glädjen.

Jag hinner inte riktigt resa murarna innan du kliver fram och raserar dom. Jag står där och ser det rasa med ett leende på läpparna, alltså är jag redo för en chans till. Vill jag verkligen gå igenom detta? För tillfället finns det inga tvivel, men jag vet att de kommer krypa fram. Men den dagen, den sorgen, just nu vill jag bara njuta en kort stund. Hur idiotiskt det än kan tänkas vara.

Men jag ska inte hoppas på för mycket, ska försöka ligga lågt. Vi får väl se hur det blir framöver... Men jag faller för dig det gör jag, och en dag kommer jag slå i marken med en enorm besvikelse antar jag.....

AM eller PM

Jag tror nog aldrig jag lär mig skillnaden. Eller jo skillnaden vet jag mycket väl om men att hålla isär dom och komma på vilken som är vilken är en helt annan femma. Så varje gång en bekant från USA skriver till mig och kommenterar tiden, så sitter jag alltid och suckar och tänker som en galning för att komma på om han menar förmiddag eller eftermiddag. Så det slutar för det mesta med att jag googlar det....

Så AM är från midnatt till middag. (7.00)

Och PM från middag till midnatt. (19.00)

En repris fast lite mer sansat detta år

Hur kommer det sig att jag alltid hamnar uppe hos en gammal kompis runt denna tid på året, för övrigt har vi ju i stort sett aldrig kontakt men när det är mötet med grannarna eller vad man nu ska kalla det, så träffas vi och det vart en repris i år, nästan i alla fall. 

Så idag har jag med andra ord badat och åkt vatten ring, och det är sjukt kul även om vädret kanske inte är det bästa. En sak som också har ändrats gällande detta besök är den här energin som sprakat emellan oss två, kanske är det för att vi båda är upptagna på varsitt håll men det var liksom lugnt och bara behagligt att umgås.

Och nu sitter jag och kokar av vad ska man säga, irritation/avundsjuka. Fast jag behöver ju inte vara avundsjuk, har ju redan kommit på vad du är för sort person, men bilden fick mig att känna mig ännu mer o betydelsefull. 

Men får glädja mig åt att jag fått ett smeknamn av en väldigt fin person istället. Jag har typ aldrig haft ett smeknamn, kan ju bero på att jag har sånt simpelt namn så man knappast behöver ge mig ett smeknamn men ändå, nu har jag ett. 

Naiv och döv inför min egen intution

Jag har insett att jag varit ganska naiv som liksom trott att det skulle bli något emellan oss. Jag har hoppats och funderat men någonstans inom mig har ett korn av oro vuxit sig fram. Mitt hjärta har struntat totalt i signalerna du på ett sett förmedlat till min hjärna.
Det var tack vare min syster som fick mig att faktiskt insåg att jag kanske skulle lyssna på den har känslan och hjärnan. Är det den kvinnliga intutionen kanske?
Det känns lite som tiden står stilla, och någon slagit mig hårt i magen. Just nu går jag på tomgång, eller ja jag gjorde det tills jag samlade ihop energin och bestämde mig för att göra något vettigt. Så det vart att övnings köra, helt perfekt då man inte kan ägna en tanke åt något annat. Första gången på ett ganska bra tag som jag helt släppte tankarna på dig.
Och nu ska jag snart träffa en mycket vänlig vän.

Danmarks sötaste pojke

Som rubriken lyder så har jag träffat denna pojke, en ung liten sak som säkert inte var äldre än tio. Det var kanske det där busiga med att gå fram till fönstret och kolla lite på korten som sitter neder till innan han kollade upp på mig och log. Jag kände mig lite små pervers när jag bara ville gå fram och säga att han var hur gullig som helst, men jag kan inte danska så jag lät bli. Sen traskade hans familj iväg runt sjön, och jag återgick till min bok. Senare sprang han sen tillbaka till min kiosk, när hans familj hoppat in i bilen beredda på att åka, och plockade fram tre vykort. Vi kommunicerade via leenden, och med ett "tack" och "varsågod". Sen klev han ut med ett leende och vinkade glatt adjö. 

Sen flöt dagen vidare i normal fart, med en hel del byggande av kaffe och spänningen i Änglar och Demoner. Och dagen i kiosken var med andra ord riktigt trevlig till skillnad från dagen innan.

 

Ett opostat brev till dig

Jag lovade mig själv att inte vara en efterhängsen person, och ändå känns det precis som jag har blivit det. Får typ aldrig svar på mina sms och jag känner mig ung, dum och barnslig i jämförelse med dig. Du gör mig osäker, jag vet inte alls vad du tycker om mig.....Jag gav mig själv löftet att inte kontakta dig på ett tag men känns som jag kommer få problem, det kliade i fingrarna att skriva till dig när du loggade in på msn i kväll.

Men eftersom jag ska försöka hålla det så får jag låtsas att jag skriver allt detta här och nu till dig. Du är ny, spännande och helt olik alla andra människor jag känner och umgås med. Du verkar så medveten om ditt liv och du har en enorm sällskapskrets. Jag å andra sidan är en lantis, jag lever inte mitt liv efter mål jag bara är och flyter mest runt, och min krets av vänner är inte alls som din, jag är mer av en ensam varg. Och eftersom vi ändå typ är totala motsatser av varandra så förstår jag att det skulle vara ett under om du ville ha mig.

Men långt inom mig vill jag ha dig, fast jag känner dig knappt. Hur lär man känna nya människor? För jag måste ju lära känna dig och du mig innan vi tumlar in i något som ska kunna kallas ett förhållande. Även fast jag för tillfället tro starkt på att det kommer inte bli så. I alla fall hur kan jag lära känna dig, vad ska jag säga och vad ska jag fråga. Känns aldrig som jag hinner lära känna dig när vi ses. Jag är nervös, alltid nervös. Vad vill du egentligen ha ut av mig? Är jag bara någon leksak du kan leka med ett tag för att sen dumpa mig rätt ner på gatan för att du tröttnat? Jag är förvirrad.....

Kär? Nej, kanske, förmodligen..... *suck*

Velar fram och tillbaka med allt

En mysig midsommar afton och en galet fullspäckad festival vecka på peace and love, och nu, ja nu är det dags att infinna sig i vardagen. Men det är inte så lätt, jag känner mig frustrerad och det hjälper inte att jag blir ännu mer irriterad på att jag inte riktigt kan komma underfund med varför mitt humör slingrar sig sin en orm.

Ena sekunden är jag hur glad som helst och nästa känner jag bara för att gråta. Så typiskt mig att vela på det där sättet. Ena stunden vill jag bli älskad andra vill jag bara vara ifred. Ena stunden är jag fast besluten för att försöka sätta igång med körkortet och andra så blir jag bara skräckslagen av tanken och puttar undan det. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte bara bestämma mig och hålla fast vid det........