Ett opostat brev till dig

Jag lovade mig själv att inte vara en efterhängsen person, och ändå känns det precis som jag har blivit det. Får typ aldrig svar på mina sms och jag känner mig ung, dum och barnslig i jämförelse med dig. Du gör mig osäker, jag vet inte alls vad du tycker om mig.....Jag gav mig själv löftet att inte kontakta dig på ett tag men känns som jag kommer få problem, det kliade i fingrarna att skriva till dig när du loggade in på msn i kväll.

Men eftersom jag ska försöka hålla det så får jag låtsas att jag skriver allt detta här och nu till dig. Du är ny, spännande och helt olik alla andra människor jag känner och umgås med. Du verkar så medveten om ditt liv och du har en enorm sällskapskrets. Jag å andra sidan är en lantis, jag lever inte mitt liv efter mål jag bara är och flyter mest runt, och min krets av vänner är inte alls som din, jag är mer av en ensam varg. Och eftersom vi ändå typ är totala motsatser av varandra så förstår jag att det skulle vara ett under om du ville ha mig.

Men långt inom mig vill jag ha dig, fast jag känner dig knappt. Hur lär man känna nya människor? För jag måste ju lära känna dig och du mig innan vi tumlar in i något som ska kunna kallas ett förhållande. Även fast jag för tillfället tro starkt på att det kommer inte bli så. I alla fall hur kan jag lära känna dig, vad ska jag säga och vad ska jag fråga. Känns aldrig som jag hinner lära känna dig när vi ses. Jag är nervös, alltid nervös. Vad vill du egentligen ha ut av mig? Är jag bara någon leksak du kan leka med ett tag för att sen dumpa mig rätt ner på gatan för att du tröttnat? Jag är förvirrad.....

Kär? Nej, kanske, förmodligen..... *suck*