Jag var så säker på att jag var meningslös, jag var besviken och nere över den upptäckten. Jag höll mig borta, ett tag i alla fall. Sen gör du en spricka i min nya tro om mig, du släpper in lite hopp. Jag vill så gärna stänga det ute men kan inte låta bli att släppa in det, för jag trivs i ljuset, värmen och glädjen.
Jag hinner inte riktigt resa murarna innan du kliver fram och raserar dom. Jag står där och ser det rasa med ett leende på läpparna, alltså är jag redo för en chans till. Vill jag verkligen gå igenom detta? För tillfället finns det inga tvivel, men jag vet att de kommer krypa fram. Men den dagen, den sorgen, just nu vill jag bara njuta en kort stund. Hur idiotiskt det än kan tänkas vara.
Men jag ska inte hoppas på för mycket, ska försöka ligga lågt. Vi får väl se hur det blir framöver... Men jag faller för dig det gör jag, och en dag kommer jag slå i marken med en enorm besvikelse antar jag.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar