Naiv och döv inför min egen intution

Jag har insett att jag varit ganska naiv som liksom trott att det skulle bli något emellan oss. Jag har hoppats och funderat men någonstans inom mig har ett korn av oro vuxit sig fram. Mitt hjärta har struntat totalt i signalerna du på ett sett förmedlat till min hjärna.
Det var tack vare min syster som fick mig att faktiskt insåg att jag kanske skulle lyssna på den har känslan och hjärnan. Är det den kvinnliga intutionen kanske?
Det känns lite som tiden står stilla, och någon slagit mig hårt i magen. Just nu går jag på tomgång, eller ja jag gjorde det tills jag samlade ihop energin och bestämde mig för att göra något vettigt. Så det vart att övnings köra, helt perfekt då man inte kan ägna en tanke åt något annat. Första gången på ett ganska bra tag som jag helt släppte tankarna på dig.
Och nu ska jag snart träffa en mycket vänlig vän.