Befinner mig i en bubbla av stillhet

Mitt huvud är fyllt med en tjock och seg dimma. Det tar på krafterna att bråka och försöka förklara saker för en som inte lyssnar,  och vrider och vänder på allt man säger så det i slutändan blir riktat på ett dåligt sätt.
Har inte släppt på alla känslor heller som brukar välla ut efter såna här energikrävande bråk. Men kommer nog inte kunna hålla inne allt när jag ska sova och slappnar av.
Vill egentligen inget hellre än att prata med dig och berätta allt om samtalet med mamma men jag kommer börja gråta. Och du behöver inte höra på det när du gör något roligt, har sällskap och  inte är nykter.  Får en känsla av att du skulle lyssna halv hjärtat och det skulle bara göra mig mer upprörd. 
Jag vill känna mig älskad.....

frågor gör mig osäker

Vart kommer jag vara om ett år från nu? Vem kommer jag vara?
Jag vill faktiskt inte fundera på det, det eller andra allvarliga saker. Det gör mig bara orolig. Jag är för flum för att räknas som en vuxen människa, jag vill bara kunna njuta av nuet och ta resten senare. Är det fel av mig att inte vilja möta mitt öde, utan låta det göra sin egen resa?
Samma sak med dig, jag gillar dig så mycket. Men ibland när du ställer frågor om oss eller ja mig, blir jag typ konfunderad och osäker på allt. Vet inte riktigt varför jag reagerar så som jag gör men jag vet inte alls vad jag ska svara, och det är så sjukt. Speciellt när det är en fråga som jag egentligen borde kunna svara på utan problem. Jag vill bara ge dig all min kärlek för att sen vara så nära dig som möjligt och bara vara, få känna mig värdefull.
Jag tror jag är rädd för att du ska tröttna på mig, att jag en dag inte ska vara tillräckligt för dig, att jag inte kommer duga så som jag är. För jag har blivit så vardaglig och tråkig. Jag gillar dig för mycket, jag tycker om att vara speciell för dig. Och jag vill inte att det ska försvinna...... jag skulle bli så ledsen.
Hur förklarar man allt det här för någon egentligen? Jag skulle bara vilja måla ner hela min själ och tankar på ett papper och ge det till dig och sen ge det till dig och säga, såhär får du mig att känna och såhär tycker jag. Och så skulle du förstå allt det genom att kolla på pappret. Men det funkar inte så.... Tar jag mig tid och förklarar det kommer det inte flyta på så som jag vill, jag kommer haka upp mig på vissa saker, och behöva tid att formulera mig och så.
Varför är det så, att jag när jag är som lyckligast inte kan låta bli att gråta. Det är som att lyckan är för stor för att få rum i min kropp och att den sipprar ur mig som salta små droppar. Just nu känns det som den reaktionen skulle kunna infinna sig på nyår, för då kommer du vara hos mig och jag kommer befinna mig vid en massa lyckliga människor.

Älskade snögubbar

Jag får inte nog, jag vill bara göra fler och fler snögubbar och snö lyktor. Det är något lugnande med att göra dem, så fridfullt och roligt samtidigt. Det är sådär skönt ute, inte kallt och inte för varmt, precis så att man trivs ute, så jag skulle kunna vara ute i evigheter.

Men, snart kanske det blir snöbolls krig. Satt och små skojade med Robin och Simon på facebook, men trodde inte de skulle komma hit. Men nu verkar det som de kommer hit. Hoppas på att det blir kul, ska fan snö mula Robin. Det var så länge sen jag fick busa och små bråka ute i snön, så ska allt passa på. Skulle vara rikgit roligt om vi fyllde min grannes hela trädgård med snögubbar också, ska ta upp förslaget och hoppas på en positiv reaktion.

Hahaha och nu blir jag alldeles hyper också. Det är inte så att jag brukar umgås med dessa människor så jag bli ju lite nervös. Men ändå, Robin är schysst, utmärkt att bada med. Det gjorde jag alltid förut om sommrarna, nere vid min favorit badplats. Det bor inte så mycket folk runt omkring så blev att man badade ihop. Men i somras missade vi varandra, såg honom aldrig där när jag var där, men jobbade en hel del. Så vi får ta igen det nu istället.

Hoppas det kommer, det skulle göra min lördag lite roligare och mer värd att minnas.

starka känslor för en jag knappt känner

Så fruktansvärt ledsen jag blev när jag läste en text som min handledare Peter hade skrivit om sin pappa. Det var så vackert skrivet men sorgligt. Jag har träffat hans pappa ett få tal gånger när jag haft praktik, men han är den jag sett upp till mest. Han är en extremt skicklig murare och vet det mesta.

Han fick min respekt de fem första minuterna jag träffade honom. Jag hade praktik med på Torpa och hade praktik med Peter. Vi höll på att mura en skorsten, vilket var oerhört roligt och de två jobbigaste praktik veckorna jag någonsin haft. I alla fall så dök Hasse (Peters pappa) upp. Och Peter frågade om det såg bra ut. Jag förstod då direkt att Hasses åsikt var väldigt värdefull. Vi fick såklart godkänt och jag såg hur stolt Peter vart. Sen frågade han mig hur det var att vara på praktik men just då var jag väldigt blyg så jag framstod nog inte som den mest sociala människan.

Ungefär 8 månader senare träffar jag honom igen. På min nya praktik swärds. Jonathan som var min handledare på det företaget, hade fått i uppgift att putsa en leka vägg, men han håller mest på i badrum och hade aldrig putsat förut. Och jag var inte riktigt säker på ämnet för att säga hur vi skulle göra. Så han sa att han skulle ringa Hasse. Hade då inte en tanke på att det skulle vara just den Hasse. Men det var det, tydligen brukade han jobba där eller något. Han hjälpe i alla fall dem i mellan åt.

Så det slutade med att jag och Tommy (en annan praktikant) blev av släppta ute där vi skulle vara och en dryg halvtimme senare dök Hasse upp. Två dagar var vi med honom. Han kände igen mig oxh jag honom. Så på rasterna prata vi en hel del om allt möjligt. Vi kom in på det känsliga ämnet om hans cancer på grund av han som bodde i huset vi jobbade på. Han var för övrigt jätte trevlig, har dock glömt hans namn. Men han var lite orolig för Hasse och ah frågade honom på ett artigt sätt. Så satt och lyssnade på samtalet.

Hasse har kämpat så mot denna förbannade sjukdom. Enligt en läkare skulle han varit död för ett halvår sen. Han sa det till Hasse, som då förberedde sig med att göra sig av med saker och skriva testamente och sånt.  Men det gjorde han inte och han har kämpat. Har följt Peters små notiser om hans pappa som dyker upp emellanåt på facebook. I två år har han haft cancer.

Som sagt egentligen känner jag inte Hasse, har bara träffat honom dessa fåtal gånger. Ändå kunde jag inte hålla inne känslorna som svallade över. Läste Peters fina inlägg och började typ skratta lite, av chock, sen började ögonen tåras och jag sa högt att jag kommer börja gråta. Satt i ett klassrum då, dock hade vi precis slutat så vi var bara fyra personer kvar. Sara uppfattade min reaktion som om det hade hänt något hysteriskt roligt. Jag började ju skratta först. Men då hon frågade så, insåg jag hur fruktansvärt sorgligt det faktiskt var och strax därefter rann tårarna fritt nedför mina kinder. Kunde inte riktigt stoppa dem heller. Varken när Fhelicia kramade om mig eller när jag gick fram till läraren Markus för att lämna in boken. (Kursen tog slut idag, var på sista lektionen). Men det var ingen hysterisk gråt, utan bara stilla och o stopp bar.

Tyvärr kan inte Hasse kämpa längre cancern har växt extremt fort trots cellgifterna. Han har avbrutit sista behandlingen, och nu går det inte att göra mer. Det är så sorgligt och fruktansvärt. Varför måste denna jävla sjukdom finnas för?!?!!! Stackars Peter och hans syskon. Hur klarar man av det sånt där.

Min förebild

Min kära bror är hemma igen. Så länge sen, men ändå inte.  Det är i alla fall det bästa som hänt den här veckan. Han var så snäll så han hjälpte mig att plugga igår fast sen retade han mig för att jag "typ" läspar.....
Men ändå,  han är min förebild,  jag ser upp till honom. Jag kommer aldrig bli som honom,  vi är allt för olika personer men det hindrar mig inte från att beundra det han gjort och hans liv just nu. Han har ett oerhört bra jobb,  en söt tjej som han ska gifta sig med i sommar och han är ruskigt lugn av sig.
Det finns ingen som kan förklara saker som honom, spelar egentligen ingen roll vad det gäller,  det gör honom till en utmärkt person att plugga med. Men man måste ta en paus emellanåt,  den startas då man får ett finger i sidan och ett flin när man rycker undan.
Ingen kan kittla mig på det sättet så jag knappt kan andas emellan skrattet och tjuten.  Åh det är det bästa som finns att busa med honom. Så fruktansvärt kul,  speciellt när han är lika,  och om inte mer kittlig än mig i sidan. 
Tyvärr åker de hem i morgon,  så trots tröttheten ville jag inte gå och lägga mig. Jag vill bara sitta där i deras sällskap, men efter två nätter men lite sömn så klarar man inte av att vara en normal social människa.  Gav in till tröttheten och kröp ner i sängen. Nu ska jag sova för nu är jag inte alls lika hyper som förut. 

En lång resa

Och nu fylls man av en skum känsla av övergivenhet. Det enda jag kan tänka på nu är hur mysigt det är att ligga bredvid dig. Varför måste jag bo så långt bort för.... just nu hade det varit perfekt att bo i Borlänge. 
Denna tågresa kommer vara så fruktansvärt lång om jag inte lyckas somna. Har ju lyckats dra på mig en urinvägsinfektion idag. Så sitter och kniper för fullt fast jag egentligen inte är kissnödig.  Kan ju inte sitta på tågets toalett hela resan.
Nä nu ska jag bara tänka på hur det känns när du ligger bredvid mig. Och försöka slappna av på det sättet,  eftersom jag alltid känner mig så lugn och omtyckt när vi ligger och myser. 

Du är äldre

Hur ska jag kunna slappna nu,  när du säger sådär till mig. Då måste jag ju ständigt vara på min vakt. Det är inte därför jag går ut,  jag går ut för att ha kul och bara vara. Inte för att hålla reda på någon annan. Du är äldre än mig borde du inte kunna sköta dig själv och ta hand om dig på ett moget sätt. Du är för fan 7 år äldre än mig. Jag borde vara den som rumlar runt och flummar bort mig. Varför ska jag alltid vara den vuxna och hålla reda på tider och folk,  när är det min tur att bara bli full och ha roligt. Tydligen aldrig...... nu kommer jag ju vara som en galning och titta oroligt efter dig varje sekund och när jag inte ser dig så kommer jag bli så stressad.......
Varför ska jag alltid ge löften och ingen annan?!

Duktig elev blev en skolkare. ...

Vad händer med mig. Förut var jag jämt så duktig och så i skolan. Och nu. ...... nu ljuger jag rakt upp i ansiktet på min lärare och skolkar på en 2 1/2 timmes lektion. Utan att riktigt bry mig om vad jag missar.  Skärpning!!!!
Men jag vill inte sitta i Hallsberg till klockan 17,  jag vill vara hemma hos dig då.
Men såhär får jag inte göra igen!!!!

Bitterfittan själv

Det här är så skönt, här kan jag bara skrika ut all min fucking jävla ilska! Ingen bryr sig och ingen behöver lyssna på det heller. Jag är så satans jävla bitter nu så det är sjukt, jag som var så glad förut, och nu bara BAAAAAAAAM in your face lycka! Här kommer världens jobbigaste humör.
Det som är mest störande är att jag inte ens vet om varför jag är såhär irriterad, arg som jag är. Utan jag är det och blir irriterad på allt och inget, inklusive mig själv. Sen blir det som en jäkla cirkel, irritation leder bara till värre irritation. Det kommer förmodligen sluta som en jävla kollaps med tårar och hela baletten.
Det är något, som ligger och gnager fast vad det är vet jag inte riktigt men något är det och jag måste ta i tu med det på något sätt. Fast inte just nu, nu ska jag bara vara en bitterfitta som lever ut sina känslor..........

Nä sova är vad som behövs på detta humör, så kan man hoppas att man vaknar med ett glatt humör. Och kanske lite kärlek på det. Skickar kanske ett sms och ber om ursäkt, jag måste ha betett mig som en barnrumpa i telefonen. Kanske för att jag är det...... Nej det där går vi in på en annan dag för nu blir jag bara ledsen över mina egna tankar, på hur jag är och om jag duger.

Vinter kaos och en knökad buss.....

Så vad gör man,  inte ett skit.  Sitter fast i ett vinter kaos,  på en fullproppad buss och det verkar inte som vi kommer åka iväg på ett tag heller.
Smart som jag är så ligger min religion bok antingen hemma eller i skåpen i skolan. Det hade ju varit perfekt att sitta och läsa det nu,  finns liksom inte så mycket att göra när vi har hamnat på ett ställe där täckningen är usel,  annars hade jag kunnat kolla på How I Meet Your Mother. 
Men på något sätt så stör det mig inte att vi är fast där vi är,  det kunde ha varit värre liksom,  vi har en varm buss att sitta i, det har slutat snöa och jag är glad. 
Sitter och tänker på hur underbar helgen kan tänkas bli. Fredagen kommer vara lång men förmodligen riktigt roligt. Synd bara att vi bor så långt i från varandra,  för jag känner ju liksom inte folket som vi kommer gå ut på krogen med. Det är ju roligare om man känner folket liksom,  som när jag var ut med Sosso och träffade på Sara.  Så galet roligt!
Fast nu är det dags att förberedda sig på att vara trevlig,  öppen och social. Och le glöm för faaan inte leendet. Nej då jag ler nästan alltid,  och kan inte låta bli om jag hör eller ser något gulligt eller roligt.
Så länge som jag har dig i närheten är det lugnt,  du lockar ofta fram leenden och får mig att känna mig bekväm. 

Lugna melodier och känslor som skrivs ner.

Jag borde skriva mer, här. Har faktiskt ramlat tillbaka i min gamla blogg lite granna. Det är så mysigt att läsa de gamla inläggen och jag vill skriva så som jag gjorde förut, då jag nästan skrev varje dag. Har försökt skriva för hand men det tar så lång tid, lite för otålig på att få ut orden. Men har precis ägnat 20 minuter på att läsa igenom alla inlägg här, och jag håller en högre klass här än på den gamla bloggen. Det är skrivet på en snyggare sätt. Så tänkte skriva det jag skrev för hand i går kväll. Egentligen är det till en kille som redan tidigt satte igång mina känslor och nu går det inte ens att förklara hur jag gillar honom. Men jag är ju lite blyg av mig, och ingen läser detta i alla fall så här är det fritt fram att skriva ut mina små kanske lite konstiga känslor och tankar.

"Levande.....det är vad du får mig att känna. 

Ditt sätt att retas kan störa mig, göra mig generad, eller få mig att le men jag vet att det bara är skämt och att du inte menar något illa med det du säger. Men ibland gör du mig osäker, då du trycker på de ställena jag är allt ifrån osäker på till då jag blir så här osäker så jag bara känner mig ung och dum, det gör mig lite smått stressad och hjärnan går på¨högvarv utan att komma fram till något.

 Fast egentligen spelar detta inte större roll då du alltid på något sätt får mig att känna mig trygg och att jag är välkommen in i din famn, vare sig om jag är glad eller ledsen. Och bara jag är nära dig, i din närvaro så känner jag mig trygg, för jag vet att du finns där alldeles nära om det skulle vara något. 

Ibland kan jag inte låta bli att fundera på om du känner samma sak som jag, på det sättet. Emellanåt så behöver jag inte fundera så länge, för ibland (väldigt sällan) så ler du på ett visst sätt, det går inte riktigt att beskriva hur du ler men när du väl låter det smyga sig in på dina läppar blir jag alltid lika glad inombords och nyfiken. 

Nyfiken på vad som får dig att le på det sättet, och om jag möjligtvis kan ha lockat fram det. Fast egentligen har jag ingen aning om  vad det leendet betyder, men vackert är det. Och nästa gång jag ser det ska jag fråga vad du tänker på."

De sista meningarna skrev jag ner idag, efter att jag hade flummat klart på mitt rum, så la jag mig ner på sängen och lyssnade på halleluja, som jag hade satt på repeat. Och när jag låg där och skrev så kände jag mig så lugn, och just då skulle jag bara vilja ha honom bredvid mig, så han kunde få läsa det jag skrev, för just då kändes det så perfekt. Jag ville helt enkelt att han skulle läsa det. Men nu är jag för blyg för att skicka iväg det, jag vet att det kan poppa upp frågor i hans huvud, och jag vill inte det. Jag vill bara att han får se hur jag känner och tar till sig det, inte ifråga sätter det.