Befinner mig i en bubbla av stillhet

Mitt huvud är fyllt med en tjock och seg dimma. Det tar på krafterna att bråka och försöka förklara saker för en som inte lyssnar,  och vrider och vänder på allt man säger så det i slutändan blir riktat på ett dåligt sätt.
Har inte släppt på alla känslor heller som brukar välla ut efter såna här energikrävande bråk. Men kommer nog inte kunna hålla inne allt när jag ska sova och slappnar av.
Vill egentligen inget hellre än att prata med dig och berätta allt om samtalet med mamma men jag kommer börja gråta. Och du behöver inte höra på det när du gör något roligt, har sällskap och  inte är nykter.  Får en känsla av att du skulle lyssna halv hjärtat och det skulle bara göra mig mer upprörd. 
Jag vill känna mig älskad.....