frågor gör mig osäker

Vart kommer jag vara om ett år från nu? Vem kommer jag vara?
Jag vill faktiskt inte fundera på det, det eller andra allvarliga saker. Det gör mig bara orolig. Jag är för flum för att räknas som en vuxen människa, jag vill bara kunna njuta av nuet och ta resten senare. Är det fel av mig att inte vilja möta mitt öde, utan låta det göra sin egen resa?
Samma sak med dig, jag gillar dig så mycket. Men ibland när du ställer frågor om oss eller ja mig, blir jag typ konfunderad och osäker på allt. Vet inte riktigt varför jag reagerar så som jag gör men jag vet inte alls vad jag ska svara, och det är så sjukt. Speciellt när det är en fråga som jag egentligen borde kunna svara på utan problem. Jag vill bara ge dig all min kärlek för att sen vara så nära dig som möjligt och bara vara, få känna mig värdefull.
Jag tror jag är rädd för att du ska tröttna på mig, att jag en dag inte ska vara tillräckligt för dig, att jag inte kommer duga så som jag är. För jag har blivit så vardaglig och tråkig. Jag gillar dig för mycket, jag tycker om att vara speciell för dig. Och jag vill inte att det ska försvinna...... jag skulle bli så ledsen.
Hur förklarar man allt det här för någon egentligen? Jag skulle bara vilja måla ner hela min själ och tankar på ett papper och ge det till dig och sen ge det till dig och säga, såhär får du mig att känna och såhär tycker jag. Och så skulle du förstå allt det genom att kolla på pappret. Men det funkar inte så.... Tar jag mig tid och förklarar det kommer det inte flyta på så som jag vill, jag kommer haka upp mig på vissa saker, och behöva tid att formulera mig och så.
Varför är det så, att jag när jag är som lyckligast inte kan låta bli att gråta. Det är som att lyckan är för stor för att få rum i min kropp och att den sipprar ur mig som salta små droppar. Just nu känns det som den reaktionen skulle kunna infinna sig på nyår, för då kommer du vara hos mig och jag kommer befinna mig vid en massa lyckliga människor.