Min förebild

Min kära bror är hemma igen. Så länge sen, men ändå inte.  Det är i alla fall det bästa som hänt den här veckan. Han var så snäll så han hjälpte mig att plugga igår fast sen retade han mig för att jag "typ" läspar.....
Men ändå,  han är min förebild,  jag ser upp till honom. Jag kommer aldrig bli som honom,  vi är allt för olika personer men det hindrar mig inte från att beundra det han gjort och hans liv just nu. Han har ett oerhört bra jobb,  en söt tjej som han ska gifta sig med i sommar och han är ruskigt lugn av sig.
Det finns ingen som kan förklara saker som honom, spelar egentligen ingen roll vad det gäller,  det gör honom till en utmärkt person att plugga med. Men man måste ta en paus emellanåt,  den startas då man får ett finger i sidan och ett flin när man rycker undan.
Ingen kan kittla mig på det sättet så jag knappt kan andas emellan skrattet och tjuten.  Åh det är det bästa som finns att busa med honom. Så fruktansvärt kul,  speciellt när han är lika,  och om inte mer kittlig än mig i sidan. 
Tyvärr åker de hem i morgon,  så trots tröttheten ville jag inte gå och lägga mig. Jag vill bara sitta där i deras sällskap, men efter två nätter men lite sömn så klarar man inte av att vara en normal social människa.  Gav in till tröttheten och kröp ner i sängen. Nu ska jag sova för nu är jag inte alls lika hyper som förut.