Så fruktansvärt ledsen jag blev när jag läste en text som min handledare Peter hade skrivit om sin pappa. Det var så vackert skrivet men sorgligt. Jag har träffat hans pappa ett få tal gånger när jag haft praktik, men han är den jag sett upp till mest. Han är en extremt skicklig murare och vet det mesta.
Han fick min respekt de fem första minuterna jag träffade honom. Jag hade praktik med på Torpa och hade praktik med Peter. Vi höll på att mura en skorsten, vilket var oerhört roligt och de två jobbigaste praktik veckorna jag någonsin haft. I alla fall så dök Hasse (Peters pappa) upp. Och Peter frågade om det såg bra ut. Jag förstod då direkt att Hasses åsikt var väldigt värdefull. Vi fick såklart godkänt och jag såg hur stolt Peter vart. Sen frågade han mig hur det var att vara på praktik men just då var jag väldigt blyg så jag framstod nog inte som den mest sociala människan.
Ungefär 8 månader senare träffar jag honom igen. På min nya praktik swärds. Jonathan som var min handledare på det företaget, hade fått i uppgift att putsa en leka vägg, men han håller mest på i badrum och hade aldrig putsat förut. Och jag var inte riktigt säker på ämnet för att säga hur vi skulle göra. Så han sa att han skulle ringa Hasse. Hade då inte en tanke på att det skulle vara just den Hasse. Men det var det, tydligen brukade han jobba där eller något. Han hjälpe i alla fall dem i mellan åt.
Så det slutade med att jag och Tommy (en annan praktikant) blev av släppta ute där vi skulle vara och en dryg halvtimme senare dök Hasse upp. Två dagar var vi med honom. Han kände igen mig oxh jag honom. Så på rasterna prata vi en hel del om allt möjligt. Vi kom in på det känsliga ämnet om hans cancer på grund av han som bodde i huset vi jobbade på. Han var för övrigt jätte trevlig, har dock glömt hans namn. Men han var lite orolig för Hasse och ah frågade honom på ett artigt sätt. Så satt och lyssnade på samtalet.
Hasse har kämpat så mot denna förbannade sjukdom. Enligt en läkare skulle han varit död för ett halvår sen. Han sa det till Hasse, som då förberedde sig med att göra sig av med saker och skriva testamente och sånt. Men det gjorde han inte och han har kämpat. Har följt Peters små notiser om hans pappa som dyker upp emellanåt på facebook. I två år har han haft cancer.
Som sagt egentligen känner jag inte Hasse, har bara träffat honom dessa fåtal gånger. Ändå kunde jag inte hålla inne känslorna som svallade över. Läste Peters fina inlägg och började typ skratta lite, av chock, sen började ögonen tåras och jag sa högt att jag kommer börja gråta. Satt i ett klassrum då, dock hade vi precis slutat så vi var bara fyra personer kvar. Sara uppfattade min reaktion som om det hade hänt något hysteriskt roligt. Jag började ju skratta först. Men då hon frågade så, insåg jag hur fruktansvärt sorgligt det faktiskt var och strax därefter rann tårarna fritt nedför mina kinder. Kunde inte riktigt stoppa dem heller. Varken när Fhelicia kramade om mig eller när jag gick fram till läraren Markus för att lämna in boken. (Kursen tog slut idag, var på sista lektionen). Men det var ingen hysterisk gråt, utan bara stilla och o stopp bar.
Tyvärr kan inte Hasse kämpa längre cancern har växt extremt fort trots cellgifterna. Han har avbrutit sista behandlingen, och nu går det inte att göra mer. Det är så sorgligt och fruktansvärt. Varför måste denna jävla sjukdom finnas för?!?!!! Stackars Peter och hans syskon. Hur klarar man av det sånt där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar