Är jag lycklig eller är det bara en illusion?

Jag vet inte, just nu är jag så glad men när du klev ut genom dörren rann all glädje av mig och jag ville bara försvinna in i ett mörker inom mig själv. Jag vet inte varför den känslan kom, men den kom och nu gör jag allt för att den ska försvinna. Tror det blir bättre när du kommer tillbaka men tills dess lär jag underhålla mig själv. Är det såhär jag kommer känna i morgon när du har åkt iväg och jag ska åka hemåt? 

Det är jobbigt, varför måste det ta så hårt på mig för, jag vill kunna säga hej då och ändå ha ett gott humör, men jag blir alltid så jäkla nere och ah allmänt grinig. Jag vill inte att det ska vara så varje gång..... fast det är ju inget jag kan göra något åt direkt så det är väl bara att acceptera och försöka sig på ett leende ändå. Så småningom så kommer ju ändå mitt glada humör fram men jag vill ha det där när jag åker....inte en sådär 5 - 6 timmar senare.

Jag vet vad jag vill vara just nu.....i Koviken en varm sommardag. Och få ha mina simfötter och bara få glida runt där i vattnet och förtrollas av det gröna skenet under vattnet, få längta upp till ytan för syre och endast med några simtag komma upp till utan och få solen i ögonen och sedan se omgivningen. Vatten så långt ögat når och skog, med klippor att sola på. Jag vill kunna vara där bekymmerslöst utan att behöva tänka på något eller någon. 

Fast det skulle vara häftigare att få vara utomlands i medelhavet med cyklop, det är så fruktansvärt vackert och jag skulle lätt kunna ligga och guppa uppe vid ytan och se ner på livet under vattnet. Åh nu önskar jag att alla varelser som finns i fantasyböcker finns, typ som troll och älvor.... och sjöjungfrur ... och en god fe som kan förtrolla mig till en sjöjungfru. Vad är det för fel med att ha fantasi och drömma om sådana saker. Tror de flesta skulle garva åt mina tankar men jag tycker dom är befriande. Tänka på något som inte finns och att få vara det, hur det skulle vara. 

Fast nu kan jag inte drömma mig bort för mycket. Skulle nog kunna sitta i en evighet och tänka på att få bada i havet. Men det har jag inte tid med för jag vill inte bli störd i mina tankar senare. 

Kanske man borde lyfta på locket, det emotionella alltså.....tar jag en dusch så kommer det ändå inte synas på mig. Det blir alltid bättre efter det och då kanske denna skumma känsla försvinner. Eller så ringer jag mamma, det är också en idé. Först en dusch sen mamma.

Även om vi har en knäpp relation så är det ibland skönt att prata med henne. Och i såna tillfällen funderar jag allvarligt på mina egna tankar jag har och haft om henne. 

För många tankar för kort tid

Jag hatar detta. Jag hatar att veta om att du är i Örebro, med dina oooh så tjusiga tjej kompisar, och att ni kommer ha en awesome kväll, som ni kommer prata om senare. Veta om att jag hade kunnat träffa dig men att jag är för ung, för liten, för barnslig. Jag hör inte till, det är inte meningen att jag ska vara där. Jag får eller kan helt enekelt inte träffa dig trots att du är så nära när du alltid annars är så långt bort.
Jag blir störd på att sitta hemma såhär när det är som det är ikväll. Jag blir så osäker på mig själv, tänk om jag inte räcker till och tänkt om-
Jag vill ju att du ska ha roligt men det känns som du aldrig har lika roligt med mig. Därför blir det så knäppt när du är så nära... och har roligt med dina vänner och jag inte är en del av det. Jag hade kunnat.... om jag inte varit så liten.

Orkar inte skriva mer, fast jag borde få ut mer, men blir så förstörd. Tårarna bara rinner och jag vill inte vara ledsen, inte såhär.

Godisfri i en vecka

Japp, så ligger det till. Har inte ätit något godis på en vecka, förutom lite glass jag hade i min smoothie.  Men ändå, jag är väldigt stolt över mig själv med tanke på att jag innan denna vecka åt godis varje dag. Inga enorma mängder men lite varje dag.
Grejen är den att jag inte alls har planerat det här, det bara blev så. Var utan godis i fyra dagar och när jag tänkte på det så vart jag mer bestämd på att jag skulle klara mig utan det en vecka.
Men min mamma är lite emot mitt totalstopp med godis, hon anser att det inte är bra att bara sluta när kroppen är van med att få sötsaker. Orsaken till hennes åsikt är att jag de senaste tre - fyra dagarna haft huvudvärk,  varit trött och igår gick jag runt och frös (det sist nämnda tror jag har sin förklaring,  då jag hade varit och simmat tidigare) men skulle huvudvärken kunna vara en biverkning av godisstoppet?
Försökt hitta svar på min fråga på internet men hittade inget.
Men lite huvudvärk ska inte hindra mig, nu står jag inför en ny vecka och jag ska banne mig vara godis fri den också!

Vill le men fäller tårar

Jag vet lite varför jag alltid gråter i min ensamhet, varför det känns bättre.  För de som skulle kunna se mig skulle tycka att jag var patetisk och fånig som blir så upprörd. Dels det och för att jag ändå inte känner mig förstådd av typ Ingrid.  Det blir så avskalat och kalt när hon försöker trösta mig, det känns inte direkt bättre efteråt.

Nä nu skulle jag vilja ha Robert här. Han om någon kan få mig att verkligen se på saker och ting på ett annat sätt.  Och få mig att känna mig duglig och få mig att le och ge mig gnistan tillbaka.  Folk kan säga precis samma sak som han men när de säger det låter det ihåligt och jag tror inte på ett ord.  Men han får verkligen orden att verka riktiga.
Fast jag vill mest vara hos dig och ha dig nära mig. Jag vill kliva in i bubblan och skala bort verkligheten för en stund.

Håll dig borta för jag vill ha dig

Plötsligt vet jag vad jag vill eller rättare sagt behöver. Tystnad och stillhet mellan oss två. Jag behöver en, två kanske tre dagar av tystnad. Inte höra din röst eller över huvud taget kontakta dig. Jag måste få det, för jag vill att vi två ska funka ihop men fortsätter det såhär så kommer jag att tröttna. Jag känner det på mig.
Men det är inte så att jag vill att du försvinner för alltid. Bara att jag får min frihet tillbaka,  helt och hållet där jag är utan plikt att prata med dig. Men det är ju inte så att jag inte gillar att prata med dig så för det gör jag.  Men ibland behöver man en paus för att uppskatta det mer, våra samtal blir vatdagliga på ett rätt tomt sätt,  det finns liksom inget att säga längre. Men det kommer det göra om vi gör såhär. Jag vet att du inte alls kommer att gilla min idé, och att du kommer misstolka den och tro att jag tröttnat på dig. 
Visserligen är du ju inte helt fel ute men grejen är att jag vill inte tröttna!

förfärliga bubblor som gör mig på dåligt humör

Det är så fruktansvärt jobbigt när det inte går som man vill och det börjar krångla. Speciellt när man är under tids press. Håller ju på med mitt projektarbete och ska tapetsera och har arbetat rätt hårt med att grundarbetet för att det ska bli bra med tapeterna, men tro inte på fan att det ska bli dåligt i alla fall.
Det vart luftbubblor, i den äldsta tapeten (den tredje, det satt två andra ovanpå,) som sitter emot dessa så kallade t...någonting, de är i alla fall bruna och blir typ håriga när de går sönder lite. Och den lossnade inte när jag rev bort tapet eller när jag slipade så trodde ju att den satt fast bra.
Men hann bara sätta upp en jävla våd och så blir det luftbubbla från golv till tak som är ca 4-5 cm bred, så lyfte bort den nya tapeten lite för att se vad det var och blev förfärad när jag såg att den gamla tapeten inte längre var slät.
Så ringde desperat hem och frågade vad jag skulle göra, fick till svar att lämna det så och att det förhoppningsvis skulle lägga sig, och jag hoppas verkligen på att det ska göra det också, för vad gör jag annars!?!?!??!
Tänk, om det inte hade blivit några bubblor hade jag säkert varit klar med två väggar nu. Varför måste det bli så, då jag har ju slitit i onödan som en tok på väggarna för att de ska bli bra och så är de i alla fall inte det. Ah detta har gjort mig rätt bitter och jag är inte på humör för någonting egentligen. Men får försöka roa mig med något några timmar till, så kan jag gå och lägga mig sen.

skillnaden är minimal, men den finns där!

Tänkte först skita i att göra de där förbannade 300 armhävningarna som jag testade på uppe hos Kristoffer, men när jag fick ett sms om att han skulle göra sina fick jag väldigt bråttom hem och göra mina. Dock gick det inte lika bra eller njae. Första setet gick bäst på det passet uppe hos Kristoffer.

Ordningen går så att det är först riktiga armhävningar, sen på knä och till sist mot en dörr öppning.

300 hos Kristoffer:
set 1: 20 - 14 - 66
set 2: 15 - 8 - 77
set 3: 8 - 9 - ? (typ 60 något)*

*Hade så ont och var så knäckt mentalt så jag började grina och vägrade göra fler, tappade bort mig i räkningen också. Men tror inte att jag hade mer än 20 st kvar när jag gav upp.

300 hemma:
set 1: 16 - 11 - 73
set 2: 17 - 14 - 61
set 3: 11 - 7 - 82

Var inte så jäkla taggad när jag startade själv hemma, så var väl så att jag egentligen gav upp lite för tidigt innan jag maxade i första setet, fast i och för sig har jag jobbat en aning de senaste dagarna, och gick och slipade någon timme innan jag gjorde armhävningarna idag. Men det berode nog på min egen halv kassa motivation, jag har inte det där som driver folk.
Sen tror jag att jag presterar bättre i sällskap, det triggar mig till att göra mer. Fast inte när någon står och tittar som publik för då blir jag bara blyg och får någon slags prestationsångest och blockerar mig själv. Utan det ska vara mer som att det finns folk runt omkring och kanske tittar lite grann emellanåt.
Men när jag kollar på det såhär så ser det ju faktiskt ut som det jag gjorde idag var bättre. Satte mig ner och antecknade lite och idag gjorde jag sammanlagt en mer riktig armhävning, samt en mer på knä! Ingen jätte stor förändring men får vara glad för det lilla.
Frågan är då den, ska jag göra detta varje vecka, eller ska jag försöka tänka om och kanske lägga upp ett styrkepass som passar mig bättre? För som sagt viljan att göra detta varje vecka är inte särskilt stor.

Jag måste få prata

Det gjorde ont, de där orden. De sved och trängde djupt in i mig. Det lät precis som om att du förväntar dig att jag känslo kallt ska gå och knulla med nästa bästa snubbe. Va fan, tror du sånt om mig så litar du ju för fan inte ett jävla dugg på mig. Och med de orden verkar det ju som om du inte ens försöker lita på mig. Som om du redan har bestämt dig för att jag komer vara otrogen.  Fy fan!

Och jag vet att jag inte är en gudinna i sängen och kommer förmodligen aldrig bli det heller. Men jag försöker så gott jag kan och jag kan inte hjälpa hur min kropp reagerar på dig men jag önskar att jag kunde styra det och bidra med något bättre. Jag vill kunna ge dig något bättre.

Jag önskar att jag hade någon att prata med om allt sånt här. Saker som gör mig fundersam, sånt jag inte vet om och allt jag är osäker på.  Men det har jag inte och det får mig att känna mig som en efterbliven idiot som inte har några jävla vänner.