Jag vet lite varför jag alltid gråter i min ensamhet, varför det känns bättre. För de som skulle kunna se mig skulle tycka att jag var patetisk och fånig som blir så upprörd. Dels det och för att jag ändå inte känner mig förstådd av typ Ingrid. Det blir så avskalat och kalt när hon försöker trösta mig, det känns inte direkt bättre efteråt.
Nä nu skulle jag vilja ha Robert här. Han om någon kan få mig att verkligen se på saker och ting på ett annat sätt. Och få mig att känna mig duglig och få mig att le och ge mig gnistan tillbaka. Folk kan säga precis samma sak som han men när de säger det låter det ihåligt och jag tror inte på ett ord. Men han får verkligen orden att verka riktiga.
Fast jag vill mest vara hos dig och ha dig nära mig. Jag vill kliva in i bubblan och skala bort verkligheten för en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar