Är jag lycklig eller är det bara en illusion?

Jag vet inte, just nu är jag så glad men när du klev ut genom dörren rann all glädje av mig och jag ville bara försvinna in i ett mörker inom mig själv. Jag vet inte varför den känslan kom, men den kom och nu gör jag allt för att den ska försvinna. Tror det blir bättre när du kommer tillbaka men tills dess lär jag underhålla mig själv. Är det såhär jag kommer känna i morgon när du har åkt iväg och jag ska åka hemåt? 

Det är jobbigt, varför måste det ta så hårt på mig för, jag vill kunna säga hej då och ändå ha ett gott humör, men jag blir alltid så jäkla nere och ah allmänt grinig. Jag vill inte att det ska vara så varje gång..... fast det är ju inget jag kan göra något åt direkt så det är väl bara att acceptera och försöka sig på ett leende ändå. Så småningom så kommer ju ändå mitt glada humör fram men jag vill ha det där när jag åker....inte en sådär 5 - 6 timmar senare.

Jag vet vad jag vill vara just nu.....i Koviken en varm sommardag. Och få ha mina simfötter och bara få glida runt där i vattnet och förtrollas av det gröna skenet under vattnet, få längta upp till ytan för syre och endast med några simtag komma upp till utan och få solen i ögonen och sedan se omgivningen. Vatten så långt ögat når och skog, med klippor att sola på. Jag vill kunna vara där bekymmerslöst utan att behöva tänka på något eller någon. 

Fast det skulle vara häftigare att få vara utomlands i medelhavet med cyklop, det är så fruktansvärt vackert och jag skulle lätt kunna ligga och guppa uppe vid ytan och se ner på livet under vattnet. Åh nu önskar jag att alla varelser som finns i fantasyböcker finns, typ som troll och älvor.... och sjöjungfrur ... och en god fe som kan förtrolla mig till en sjöjungfru. Vad är det för fel med att ha fantasi och drömma om sådana saker. Tror de flesta skulle garva åt mina tankar men jag tycker dom är befriande. Tänka på något som inte finns och att få vara det, hur det skulle vara. 

Fast nu kan jag inte drömma mig bort för mycket. Skulle nog kunna sitta i en evighet och tänka på att få bada i havet. Men det har jag inte tid med för jag vill inte bli störd i mina tankar senare. 

Kanske man borde lyfta på locket, det emotionella alltså.....tar jag en dusch så kommer det ändå inte synas på mig. Det blir alltid bättre efter det och då kanske denna skumma känsla försvinner. Eller så ringer jag mamma, det är också en idé. Först en dusch sen mamma.

Även om vi har en knäpp relation så är det ibland skönt att prata med henne. Och i såna tillfällen funderar jag allvarligt på mina egna tankar jag har och haft om henne.